Jobbigt. Det är så jobbigt fortfarande, men jag fortsätter att kämpa. Jag är på väg. Jag är snart där, jag är snart där.

Nästan varje kväll så sitter jag och funderar. Funderar över allt mellan himmel och jord. Det kan vara allt från mitt förflutna till framtiden, vänskap och familj osv. Ikväll funderar jag eller inte funderar men mer tänker på hur mitt liv ser ut. Jag har både bra och dåliga dagar, samt upp och nergångar som vilken annan människa som helst. Om jag tittar på hur mitt liv ser ut idag så är framåt det ord som passar bäst. Jag har stått still väldigt länge och gått igenom en hel del under dom senaste åren. Men idag så är jag påväg framåt, jag är påväg någonstans. Jag står inte längre och trampar på ett och samma ställe, jag är inte fast i den cirklen jag befann mig i. Jag är otrolig glad och framför allt tacksam över hur min situation har förändrats. Från dåligt, till bra. Från bra, till bättre. Jag har genomgått väldigt mycket och trots mina motgångar så har jag endå, måste jag säga, funnit mig i situationerna och gjort det bästa utav det. Det tog tid innan jag insåg att det inte blir bättre av att stanna kvar i det negativa, isolera sig och i det stora hela, tycka synd om sig själv. För det är trots allt det vi människor gör så fort vi möter ett högre hinder, vi tycker synd om oss själva och hoppas på att det ska bli bättre. Utan ansträning. Som sagt det tog tid för mig att förstå det, jag är också bara människa. Men idag har jag lärt mig att man har två vägar att välja när det händer något oväntat som tynger ner en. Antingen kan man välja och tycka synd om sig själv, gråta, vara deppig och hängig osv. eller så kan man också ta tag i problemet och försöka göra det bästa av situationen. Då vilken väg man än väljer, så går livet faktiskt vidare endå. Ganska enkelt val om man ser det så konkret. Så min livssituation idag har förändrats något enormt om man jämför med för ett par år sedan. Jag var långt, långt ner under jorden. Jag var sjuk, fick problem efter problem med olika sjukdomar och besvär vilket resulterade i att jag inte kunnde sköta skolan t.ex. Idag är jag nästan fullt frisk, förutom diabetesen som är kronisk, och jag känner mig stark både psykiskt och fysiskt. Jag har hittat glädjen, styrkan och motivationen till att gå vidare och ta igen alla dom åren som jag missat, dvs. med att leva och bli klar i skolan. Och jag kan givetvis inte ge all respons till mig själv. Så innan jag avslutar detta inlägget så vill jag att också säga att tack vare min familj och mina vänner så har jag kunnat ta mig ur dom flesta situationer. Jag är omgiven av helt fantastiska, underbara männsikor som vet vad som måste göras för att man ska må bra. Utan dom hade mitt liv varit helt annorlunda. All kärlek till er. Ni är bäst! ♥

Godnatt!