Jag är bara 18 år, trots min låga ålder har jag varit med om saker som många av er i min ålder inte har. Halva mitt liv har jag spenderat på sjukhuset av olika anledningar. Jag har åkt in och ut på sjukhuset under mina år här på jorden, trots mina sjukdomar, trots allt som står i min väg så är jag ändå tacksam för att bara få finnas här. Jag är inte gammal, men endå så har jag så många sjukdomar, mycket som inte fungerar som det ska. Diabetes, en kronisk sjukdom som jag aldrig kommer bli av med. På grund av den, diabetesen, har jag också fått ett njurfel som gör att jag läcker äggvita - som är ett viktigt ämne du har i kroppen för att njurarna ska kunna rensa ditt blod från slaggprodukter - och felet på njurarna resulterar i ytterliggare problem - högt blodtryck - Mina ögon har också tagit stryk och detta också pga diabetesen, alltså har jag synfel som inte är behandlingbart, dvs. att glasögon hjälper inte. Jag har också allergier mot katter och kvalster. Utöver detta har jag också astma och andningsvårigheter. Jag kämpar dag ut och dag in med dessa problem. Jag äter blodtryckssänkande medicin, njurmedicin, tar insulin, sprutor varje dag, varje gång jag ska äta. Jag inhalerar kortison oh polmicort mot min astma och mina andningsvårigheter. Men det tuffa är inte och behöva göra detta dagligen för att må bättre. Det tuffa är att veta att om jag inte gör detta varje dag under hela min livstid så överlever jag inte. Som en diabetiker är jag dömd. Jag vet att jag kommer få mer problem, jag vet att min kropps organ kommer inte orka lika länge som en frisk människas. Det är de som är det svåra att leva med. Att veta att man inte kan bli lika gammal som sin bästa vän till exempel, som är frisk. Det är svårt, det är tufft. Det är också svårt och jobbigt att alltid behöva ligga steget före. Jag kan inte bara vara ung, göra random saker med mina vänner. Få impulsideér och tänka " ja vi sticker dit nu! " för jag måste alltid ha i åtanke, innan jag beger mig iväg och möter världen så måste jag tänka: diabetesen.. Sprutorna måste med, njurmedicinera måste tas osv, osv. Jag vill också kunna spontangöra saker, utan att behöva tänka. Det är ju det ungdomslivet handlar om. Att inte alltid behöva tänka på vad man gör eller ska göra, man bara gör det. Det är något jag saknar. Men! Trots allt, trots mina sjukdomar, trots min situation - så är jag ändå glad över att få leva. Jag är glad och tacksam över det liv jag har. För mig är det inte dom stora saker i livet som räknas, det är dom små. Dom små sakerna som görs eller händer som man själv gör till det större. För oavsett vad, så är det jag som bestämmer över mig själv. Jag bestämmer hur jag ska må, jag bestämmer hur jag ska göra osv. För mig finns det två betydelser av öde: Det ena händer, det andra väljer man. Varför då inte välja det bästa? Jag kan välja mellan två alternativ när det gäller just min situation. 1. Jag kan tycka synd om mig, vara deprimerad, gråta, vara arg, ledsen, besviken och grubbla på varför mitt liv är som det är. Varför just jag, varför så många sjukdomar osv osv. 2. Jag kan ta vara på det jag har och göra det bästa av situationerna. Jag kan vara positiv och glad istället, och göra det bättre. Aldrig bra, men bättre. Så vilket väljer man? Jo, självklart att göra allt till det bättre, för det är väl ingen som vill må dåligt? För vilket alternativ man än väljer så går livet vidare ändå, eller hur? Så mitt råd till er som också har det tufft, som kämpar med en jobbigt vardag som rör allt mellan himmel och jord - Grubbla inte över hur det är, hur det blir eller hur det kunde varit. Grubbla inte över det negativa. Grubbla över det fina du har, det du vill ha och allt du kan åstakomma. Bygg upp en ny värld av möjligheter, för dom finns där det är bara du som valt att blunda för dom. Jag kämpar, varje dag. Men jag låter inte kampen hindra mig, istället drar jag nytta av det och omvandlar till positiv engergi. Det är svårt, det är inte bara och börja tänka positivt bara sådär över en natt sen är allt bra. Det är en lång process, men vill du lyckas och vill du verkligen komma dit, så kämpa på ännu mer. Var glad, positiv och ha kul för som sagt: Livet går vidare ändå.